Daniela Andersson

Vad hände med Ozone?
I april 2018 gjorde jag och Ozone vår första fälttävlansstart för säsongen, i Mantorp! Ozone kändes fantastisk i terrängen och det var en av våra bästa rundor någonsin. Vi kom i mål felfritt och slutade på en femteplacering efter en felfri hoppning men lite spänd dressyr. Jag travade av Ozone och allt kändes bra, fram tills vi började blaska av henne för att kyla ner henne. Plötsligt var hon jättehalt på ena frambenet. Dagen efter blev det ett besök på hästkliniken på Solvalla. Ozone röntgades och det visade sig vara en fraktur på griffelbenet. Det var tur i oturen tyckte veterinären - för det blir oftast bra och konvalencensen är inte så lång.
 
Griffelbenet läkte som det skulle, men trots det blev Ozone snabbt halt igen. Det blev upprepade återbesök på Mälarkliniken under våren och sommaren, och det konstaterades att hältan kom från hoven och hovlederna. Vi gjorde en magnetröntgen, och det visade sig att Ozone har en kronisk sjukdom i båda frambenen som gör att strålbenet långsamt bryts ner samt inflammationer i i båda hovlederna som resultat av nedbrytningen. Troligen har hon haft sjukdomen i många år, men det är vanligt att hästarna är symptomfria fram tills en påtvingad period av vila. Sjukdomen gick inte att bota, men kunde bromsas och veterinären sa att hältan kunde bero på inflammationen som orsakats av nedbrytningen.
 
Ozone blev behandlad med kortison i hovleden, och blev ohalt efter det! Vi kunde börja sätta igång henne och det gick väldigt bra till en början. Hon kändes fräsch och vi var med i division I dressyr under våren. Vi bestämde oss för att göra en check hos veterniären efter divisionerna, bara för att se att hon fortfarande är fräsch. Då var hon halt igen av nedbrytningen av strålbenet. Hon behandlades igen och fick en ny dos av bromsmedicin, och blev ohalt igen.
 
Efter att Ozone blivit halt igen efter att jag bara ridit henne några månader kändes det som att det vore bättre för henne att få ett lugnare liv än vad hon hade hos mig. Det kändes som att det optimala vore att hon kunde få gå i pension, och inte att fortsätta tävla på MSV-nivå i dressyr eller hoppas några högre klasser i fälttävlan. Hon blir ju dessutom trots allt 17 år nästa år. Samtidigt kände jag att jag absolut inte kunde tänka mig att sälja henne till någon som promenashäst eller häst att tävla lägre klasser med. Man kan aldrig vara säker på vem som köper, och om den personen kommer göra veterinärcheckar med jämna mellanrum och ge henne bromsmedicinen när det behövs och så. Så då kände jag att om ingen jag känner och litar på till 100 %  vill köpa henne så behåller jag henne hellre själv.
 
Jag hörde av mig till Filippa, Ozones förra ägare och förklarade hur läget var med Ozone, och frågade om hon ville ha tillbaka henne. Filippa och hennes familj vet jag ju att är lika rädda om Ozone som jag har varit, och att de skulle ta lika bra hand om henne som jag. Som tur var ville Filippa gärna ha tillbaka henne! Så det slutade med att vi gav Ozone till henne. Tanken var att hon skulle få föl, men tyvärr tog det sig inte i år och hon har därför fått gå lite jakter och så under hösten, och ska förhoppningsvis bli dräktig nästa år istället!
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress